Några grannfastighetsaspekter
Med stöd vilken/vilka svensk(a) rättsakter(er) har Kommunerna vanligtvis bedömt/bedömer att vindkraftverkens grannfastighetsägare som inte avtalat om markupplåtande eller intrång under vindkraftverkets(ens) livslängd alltid obehindrat ska kunna ta sig till och använda/bruka sin mark/egendom inom vindkraftverkets(ens) skyddsområde/säkerhetsområde då vindkraftverk är i drift utan att behöva tänka sig/befara, att bli utsatt för vindkraftverkets(ens) livsfarliga säkerhetsrisker genom fallande och/eller utkastade föremål oavsett årstid?
Miljöbalken innehåller bl.a. följande skrivning i 2 kap.6 §: ”För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön”. Notera, att det inte står ”utan intrång och olägenhet” utan lagen talar om att minimera intrång och olägenheter. Det finns ärenden där bygglov meddelats efter bedömning av att det inte förelegat någon fara för människors säkerhet och inte heller någon betydande olägenhet för ägaren av en grannfastighet när grannfastigheten omfattas av obebyggd jordbruksmark förhållandevis nära vindkraftverket.
Miljöbalken 1. kap., 1:a §, punkt 4: Miljöbalken skall tillämpas så, att: ”mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas”. Detta innebär att myndigheter väger ekologiska, sociala, kulturella och samhällsekonomiska intressen mot varandra och kommer fram till en kompromiss. Detta innebär då också att alla som bor i Sverige enligt myndigheterna måste tåla sådana kompromisser. Med andra ord, grannfastighetsägare måste alltså tåla en viss påverkan från verksamheter enligt miljöbalken, så länge den inte överskrider någon viss odefinierad nivå. Sedan kan man enligt myndigheterna kanske diskutera hur kompromissen bör se ut. Slutligen är det en bedömningsfråga för mark- och miljödomstolarna. Myndigheterna följer mark- och miljödomstolarnas praxis. Tillträde till annans mark medges i miljöbalken 28 kapitlet, 2 §. Ersättning för sådant intrång får inte myndigheterna själv besluta om (se miljöbalken 22 kapitlet, 26 §). Där måste fastighetsägaren själv väcka talan inför mark- och miljödomstol, enligt miljöbalkens 32 kapitel.
I 32 kap. miljöbalken finns regler om skadestånd. I en rättslig process om sådan skadestånd är huvudregeln, att den part som förlorar målet ska ersätta motpartens rättegångskostnader. Enskilda som processar omfattas dock av rättshjälpslagen (1996:1619) och kan därmed beviljas rättshjälp för att ha ekonomiska resurser för att anlita juridiskt biträde i en rättsprocess. Har man rättsskydd i sin hemförsäkring är det i stället försäkringen som får tas i anspråk för att täcka kostnaderna för rättsprocessen. Fri rättshjälp där man inte betala någonting alls för att få anlita juridiskt biträde i tvist finns inte i svensk rätt. Däremot finns regler för hur den slutliga fördelningen av rättegångskostnader i olika typer av mål skall ske.
Vindkraftverk utgör ett allvarligt ingrepp i allemansrätten, som är inskriven i Regeringsformen (2 kap. 18 §) – en av Sveriges fyra grundlagar. Detta medför t.ex. att skog inte kan avverkas och mark brukas innanför riskområdet/förbudsområdet med beaktande av bl.a. Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 1981:15, SKYDD MOT SKADA GENOM RAS, om berörda vindkraftverk inte är avställda under avverkningstiden. Detta gäller naturligtvis också för annan odling, bär-, svampplockning, etc. Även möjlighet till eftersök av trafikskadat och/eller skadeskjutet vilt inom riskområdet/förbudsområdet förhindras. Inte heller renägare kan hämta sina renar inom förbudsområdet/riskområde/skyddsområde, om inte berörda vindkraftverk är avställda. Hämtas t.ex. renar då vindkraftverk är i drift (roterar) och i bruk (roterar) sker det på egen risk, om förbudsskyltar finns uppsatta.
PS. Utgå inte ifrån att prövningsmyndigheter inhämtar synpunkter av grannfastighetsägare!